För några dagar sedan satt jag och stirrade på en tröja, fulare än det mesta jag sett i mitt liv. Färgkombinationen var så otänkbar att jag kände mig illa till mods. För en kort kort stund var jag rädd att jag hade blivit färgblind. Fastän det är ett genetiskt tillstånd, som man oftast har från födseln, vore det säkert möjligt om alla ca 130 000 000 celler i näthinnan hade muterats vid celldelning, som av någon anledning hände på samma dag istället för utspritt över 7 år, vore det säkert möjligt att jag kl 13 upptäcker att jag har blivit färgblind. Jag vet att det är långsökt, men ändå mera troligt än att nån skulle kombinera rosa och grå i en stickad tröja, i min åsikt, just då.
Jag tror att denhär upplevelsen har ökat min empati. Jag har lyckats sätta mig in i de färgblindas situation och, ärligt talat, verkligen kännt mig utanför. Känslan av att alla andra upplever tröjans fulla lyster, och jag endast ser en overkligt ful sida av världen.
(ovan presenteras ett försök att återge minnet av tröjan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar